Som alla andra tänker jag mest när jag är ensam, och igår tänkte jag en hel del. Och jag fick så mycket frågor, blev helt yr av allt som ploppade upp i mitt huvud.  Men det värsta var alla minnen som man försökt förtränga. 

Hur vet man att någon verkligen älskar en? Att säga ”jag älskar dig” är lätt, men att visa det är svårare, det vet vi alla.

Hur ska man kunna glömma dem som man en gång har älskat? Jag lyckas aldrig glömma. Jo visst, man låtsas, man snackar skit om dem, för att inbilla sig att dem är svin, att dem inte är värd en.
Men där finns alltid en anleding att man älskat dem en gång? Alla vet hur man tar på sig ett pokerfejs, och helt plötsligt låtsas som om allt är på topp. Det är så som jag har börjat leva. Mest för att det känns som om jag inte har någon att vända mig till. Folk orkar inte lyssna när man vill säga sanningen, och jag orkar faktist inte lyssna.. man har hört allt det dära så många gånger nu.
”Glöm honom, han är inte värd dig” ”Han är en idiot som inte vet vad han går miste om”  ”Ash, mister en står det tusen åter” ”Om jag ska vara ärlig, gillade jag aldrig honom ändå, men ville inte säga något innan” ”Man glider ifrån varran” ”Du klarar dig bättre utan Dem”.
Men det är inte det jag vill höra! Som sagt, jag är så trött på det. Hur kommer det sig att folk hellre hör skitsnack, än sannningen? Jag vill bara ställa mig och skrika det mitt hjärta ropar, få folk att fatta att man slutar inte älska någon genom att snacka skit! Jag vill springa till de jag mist och gråta, berätta. Men så funkar det inte i dagens samhälle, så kan man inte göra.  Jag är så förvirrad. Är jag ensam om att känna sig såhär?
Jag vill få en andra chans, jag vill ge en andra chans! Vi är ännu unga! Det är nu vi växer, det är nu vi lever, vi måste lära oss att gå vidare, men även att förlåta. Man kan inte gå runt att hata. Det funkar inte så.
Man måste våga visa svaghet, vi är inte gjorda av sten, vi är av kött och blod, vi har känslor, vi är inte mer än mänskliga. Vi gör misstag, och någon gång lär vi oss av dem, och det är när man erkänner att man ha gjort något galet, det är då man börjar växa i sig själv, som människa.

Jag har gått vidare, jag har förlåtit och blivit förlåten, det blir aldrig som förr, men det kan bli bättre <3