Fick en otrevlig chock när jag kom hem.. min hjärnlösa bror har kommit hem 2 jävla veckor för tidigt, utan att jag fick veta något.. dvs.. jag har inte haft tid att förbereda/stärka mitt psyke, så jag kommer gå i deprition igen.. det tog bara ½ min innan han tryckte ner mig, och den stykran jag fått sedan han flyttade bara bröts ner.. jag vet att jag kommer att må så jävla piss igen.. vill inte.. vill inte att mina vänner ännu en gång att få kämpa röven av sig för att ens få mig le.. vill inte..
Att en jävla idiot kan få en må så jävla dåligt.. jag orkar verkligen inte! När man äntligen mår bra så är det självklart att man inte får bevara det.. Ja jag är ännu lycklig över mina vänner och älskling, men tomhet har en dum förmåga att ta över.. så som skuggor och ondska.. Hur fan ska jag överleva utan att få tillbaka mina jävla självmordstankar igen..?  Ännu en gång vill jag bara rymma, och denna gången skulle inte sthlm räcka, inte på långa vägar.. de andra gångerna har det funkat att rymma till Ulf, (min biologiska far) men inte nu.. Då räckte det för jag hade aldrig mått bra tillräckligt länge för att sjunka helt igen, men nu när jag kännt lycka i ca 2 månader, sedan Micke flyttade, är jag nere på noll igen, och det är ett bra tag sedan det var så lätt för honom att trycka ner mig.. är man utsatt dagligen av något, lär man sig att bygga upp en mur, men den har försvunnit nu, när han varit borta, min beskyddande mur har försvunnit och nu har jag inget skydd. "Jag blir skadad vad jag än gör, hur jag än letar finner jag inget skydd". Ångersten tar över min kropp.. Välkommen tillbaka till verkligheten..