Som de flesta vet, så är jag aningen feminisktisk av mig. Och på senare tid har många frågat mig lite om detta, antar att dem har varit rädda eller något? Det har varit mest killar som har undrat. Och bara för att kasta lite ljus i saken tänkte jag lägga en förklaring om detta.

Jag är aningen feministisk (anit rasistisk). Men på en lagom nivå. Jag utför inte våld i onödan så att säga. Det krävs extremt mycket för att jag ska bli så arg. Jag är bara så ledsen och trött att bli kränkt, för mitt kön. För trots att jag är tjej, har jag lika mycket rättigheter som killar. Det vill säga, att jag har rätt till den utbilning och jobb som jag vill, lika lön och det. Men även att jag inte behöver passa barnen, stå i köket, tvätta, städa och det som killar brukar säga. Jag mår dåligt så fort någon säger till mig "Du är kvinna så ställ dig i köket och laga ihop något till mig!" och det vise verse.  (Vi kvinnor finns inte för att passa upp på mannen) Många som säger detta, tar det lätt, förstår inte att vissa kan känna sig kränkt av det, som jag. 
Jag gillar inte heller att klä upp mig var dag för att "tillfredställa" *mannen*.
Jag tar ingen skit, på någon nivå.
Jag har samma behov som alla.

Det vill säga, jag är inte mer än människa.

Och jag vet att när jag uttalar mig direkt, kan det låta helt fucked up, oftast för att jag vill att dem som lyssnar, ska förstå.
Jag menar inte heller att allting ska vändas, att mannen ska stå i köket, få längre lön, passa barnen och det vise verse. Bara att det ska vara lika. För det är så det ska vara. Låt oss alla liksom släppa 1900 och bakåt och leva i 2000, för det är där vi är nu.

Hoppas att detta ger lite ljus, och att folk förstår. Annars vet jag inte hur jag ska förklara mina känslor i ämnet <3